Idag ska jag eventuellt få äran att vara barnvakt åt smilla medan  mamma mårtensson tränar hund.
Smilla är tydligen helt inne på att ta hål i öronen. Helst vill hon att hennes mamma ska göra det. Jovisst..
Jag minns tydligt när jag skulle göra mina hål, som höll på att bli ett hål. Efter första örat skrek jag så mycket så att frisören intygade att man faktiskt inte behöver ha två. Jag tackar idag min lyckliga stjärna för att jag inte sprang ut från salongen på studs, utan faktiskt vågade mig kvar för ett andra hål.
Efter att åren gick infann sig (tydligen) ett helt annat mod hos mig. Det började med att jag och C bestämde oss för att pierca naveln på varandra. Detta utfördes med hjälp av eagle eye cherry som snällt fick gå på repeat på skivspelaren. Dessvärre hade jag lite svårt för att bara trycka igenom nålen snabbt och låta det vara färdigt. Jag använde mig mer av metoden borra igenom så sakta det bara går. Stackars C... Det slutade i allafall med att vi fick varsitt hål som efter ca en vecka förvandlades till ett mögligt sår.
MEN, jag fick inte nog där. I ettan på gymnasiet fick jag plötsligt för mig att jag ville ha ett hål i hakan. Jag var ju tvungen att säga till alla att "idag ska jag hem och göra hål i hakan", så efter det kunde jag ju inte komma tillbaks utan hål!
Hem med bussen och på med plattan. (Tack för att jag åtminstonde kokade nålen!!) Sen stod jag vid spegeln i cirka en halvtimma, snirklade och borrade. Resultatet blev ett hål, visst, men det var ju långt ifrån mitten. Dessutom hade jag ju inte förberett med något piercingsmycke, utan jag satte i ett vanligt örhänge. Ni kan tro det skavde på insidan...
Nu förtiden har jag tröttnat på ansiktssmyckningar, men det är klart jag tycker smilla ska ha hål i öronen. Bara hon inte fortsätter samma väg som jag gick...