Jag är ju som ni säkert redan förstått helt såld på Tabita. Nu förgyller hennes röst min telefon varje gång det ringer. Detta medför dock att jag fortsätter i hennes white-trash-värmländska-anda när jag svarar i telefonen. Vissa har börjat tröttna och varna mig för att jag inte kommer kunna prata vanligt om det helt plötsligt ringer någon myndighetsperson eller annat. Men då är det väl bara att köra på och säga att mina VAB-dagar börjar ta slut och att jag inte kan överleva på att tatuera gamlingar på ålderdomshemmet?
Idag har jag jobbat, vilket resulterade i två rivmärken längs armen. Härligt. Jag måste verkligen ha klättrat upp på tålamodsstegen det här halvåret.
Mamma är här i afton och vi har just ätit mat. Nu sitter vid med varsitt glas rödvin i handen och med våra laptops i knät. Japp.