Efter att ha köpt datorn har det gått upp för mig hur det kommit sig att jag varit så hurtig de senaste månaderna. Nämligen faktorn att jag inte har haft en dator. Jag har inte haft en burk med knappar att fastna vid varje morgon som jag sedan inte släppt ur sikte förrän dagen har gått mot sin ända. Med ny dator i närheten börjar jag åter igen fastna i gamla mönster. Idag har jag till exempel endast använt benen för att gå till vattenkokaren och tillbaks. Matlagning har jag heller inte prioriterat, men och andra sidan gör man inte av med så mycket energi när man ligger i soffan med datorn på magen och plöjer Prison breakavsnitt. M kom och försökte få med mig ut på en promenad men inte ens hon kunde få min stagnerade kropp att avvika från interiören. Tur var det väl att jag lovat min kära far att hälsa på under kvällen annars hade jag antagligen fortfarande inte andats annat än fläktluften som datorn avger.

Tur man fick lite social kontakt de fem minuter man var utanför dörren.

Sista passet är avklarat och jag är fri som en fågel fram till torsdag. Detta har firats med en liten sovmorgon, mat från fettokedjan och fika hos Daggan och Börje. Har man inga egna morföräldrar vid liv så får man njuta av andras. Detta var precis vad jag gjorde idag. Just dessa två pensionärer är pigga som tonåringar och skratten avlöser varandra. Daggan berättade att hon härmodagen skulle ut till hamnen för att titta på båttävlingarna. På vägen dit fick hon se en prydlig skara människor som häckade utanför kyrkan. Nyfikenheten tog överhanden och hon tog en paus i promenerandet. När folket rörde sig inåt i kyrkan var inte Daggan sen att hänga på. Där satt hon alltså, en 85-årig pantertant med skärmmössa och gångstavar, på ett bröllop där hon inte kände en människa.
Nu har jag öppnat en flaska Carlsberg och ska njuta det sista av denna härliga sensommardag.

Börje och hans pantertant Daggan.

Utan Anna; ingen mormor.

Så här glad är jag över att slippa pendla mellan Göteborg och Halmstad.

Denna dag har spenderats i goda vänners lag. I förmiddags bar det av ner till Veras för en fika med en nyfriserad C. Vanligtvis lämnar jag aldrig Veras utan att fylla magen med världens godaste kycklingbaguette. Idag var dock ett undantag då morotskaka och kaffe stod på menyn. Efter lite uppdateringar gav vi oss iväg på en kort sejour på stadens gator och torg.
Några timmar senare var det dags för ett stopp vid nästa matdepå. M som vanligtvis huserar i hufvudstaden har nu ett helt hus i Varberg att fylla gäster med. På Tranelyckan bjöds det på plockmat av finaste kvalité i form av ostar, frukt, kex och diverse specerier. När det inte fanns plats för mer godsaker i magen så åkte sällskapsspelet fram. "Visst är ni sjuk" - ett spel för hypokondriker, stod först på listan. Samtliga deltagare tyckte att detta var ett utmärkt spel just för mig. Jag kan väl bara instämma, trots att jag nu tycker mig vara nästan frisk från min hypokondri. Spelet drev med allt vad svensk sjukvård heter och gick ut på att komma i mål med så lite pillerburkar som möjligt. Ett utdrag ur spelets kortlek: "Doktorn är inte anträffbar (egentligen är han ute och spelar golf). Du skickas därför vidare till nästa doktor." Därefter kunde man skickas vidare till ytterligare en doktor som inte alls visste vad du hade för åkomma och därför gjorde en ren chansning och gav dig tre pillerburkar. Ja, ni fattar principen. Kul var det i allafall.
Mätt och belåten ska jag nu runda av denna dag med att somna in till en i raden av alla Beckfilmer.

  


  

Nu har jag spenderat tre dagar i tre olika västkuststäder. Den stad som känns mest skön att lämna, eller minst bra att stanna kvar i är Halmstad. Detta beror mestadel på bilisterna. Jag vet att jag har nämnt det innan, men det tåls att nämna igen. Människorna i Halmstad kör i samma hastighet som jag springer(en dålig dag). Det verkar som om de tar en powernap vid varje rödljus, eller kanske de bara är nyfikna på hur lång tid det tar tills det slår om till rött igen. Anledningarna kan vara många, men inga av de är några jag någonsin kommer att förstå.
Detta är ett dilemma när jag kör till jobbet. Det går nämligen inte att åka en bestämd tid och veta att man kommer fram med fem minuters marginal. Det kan ta allt ifrån sju till tjugo minuter beroende på vilka sniglar som är på vägarna just den dagen. Nog klagat. Nu är jag ju trots allt tillbaks i min hemstad och mitt hood. För att fira detta så kläckte jag några ägg och bjöd på pannkakor. En nyupptäckt talang jag ligger inne med är att kasta pannkakor i luften. Detta måste vara något jag omedvetet lärt mig när jag betraktat systerns sambo.
Jag hade en gratisfilm att hyra på videobutiken här nere och efter ett besök där fick jag se den helt underbara Seven pounds med Will Smith. Rekommenderas starkt.

   
Det gäller att våga för att vinna....

Igår brändes det lilla som var kvar av lönen på frölunda torg. Man blir lite bekväm när man bor två hållplatser därifrån. Det finns liksom ingen riktig anledning att åka in till den stora staden när man har allt man behöver på torget. Jag kom hem med två tröjor, två t-shirts, ett par örhängen och ett par skor. Nu är det fattigmansdagar som gäller igen.
Kvällen spenderades först på New Dheli där jag gjorde min indiska matpremiär. Efter det styrde vi kosan mot kellys där vi drack billig men ack så god öl.
Imorgon är det jobbdags igen. Usch, gillar inte det här sommarschemat. Var tog alla långledigheter vägen?

Födelesedagsbarnet har efter 26år inte lärt sig att det är fult att peka finger!