Nu mina kära läsare ska jag chocka er genom att berätta om tisdagens bestyr. Jag förträngde nämligen allt vad lathet heter och gav mig iväg på en nästan 5km lång löptur. Ni marathonlöpare kan sluta läsa här. Jag vill fortfarande leva i tron att denna distans håller världsmästarklass. Efter löprundan la jag mig på spikmattan och fick ett härligt avtryck av smärta på min rygg. Gud va jag mådde bra efter denna bedrift. Varför kan inte känslan som uppkommer efter en löptur visa sig lite redan innan man springer. Det hade varit så mycket lättare att komma iväg om man fick en liten preview av endorfinstimulansen som fysisk aktivitet ger.
Gårdagen bjöd också på svett, men av helt annan anledning. Nämligen en hel dags stekning på stranden. Jag har bestämt mig för att utnyttja mitt niokronorsfynd till fullo. Den har nu gjort avtryck i form av vita ränder på både bröst och rygg. Det är härligt att vara på stranden. Se, lyssna och kommentera alla andra medan man tror att man själv är osynlig och inte alls en strandad säl som sett solljus för första gången i år. Förutom stekning satte vi även samtliga barn i arbete. Jakten efter den försvunna ringen startade men fick dessvärre inget lyckligt slut. Detta trots alla cyklopbeklädda barn och hjälpsamma mödrar.
Nu ska jag samla energi för att ge mig ut på ytterligare en löptur. Varannan dag är det sagt... Jag vet inte hur länge det kommer hålla men det vore väl synd att ge sig redan andra veckan.