Som ni märker så står det rätt still här i bloggen. Istället ägnar jag dagarna åt att ströläsa alla andras bloggar. Nu är det nämligen mycket tid i mitt liv. Jag är inne på min andra lediga vecka förutom ett litet inhopp som jag gjorde på jobbet i går, men det gick så snabbt så det räknas inte.
Om en vecka så drar verkligheten igång igen om än på ett annat sätt än det jag är van vid. Jag ska nämligen bli heltidsstudent här hemma vid arbetsbordet. Jag ska läsa ett treårigt program inom folkhälsovetenskap som går på distans från Blekinge tekniska högskola. Känslorna är blandade men det känns bra att äntligen ta tag i det. Egentligen ville jag läsa till samhällsvetare, men tyvärr kom jag på det alldeles för sent så jag kom på en reservplats som inte ledde till någon antagning. Trivs jag inte på detta programmet så kommer jag söka till samhällsvetare nästa termin igen och hoppas på större framgång.
Det kommer bli skönt att läsa på distans, men jag känner redan nu av dessa sju dagar hemma att jag blir rejält förslappad. Hoppas svåra tentor och diskussionsuppgifter kan ändra på detta. Vi har redan fått hem första uppgiften och den går ut på att intervjua tre individer angående hälsa och vad begreppet betyder för dom. Det låter intressant! Dessa intervjuer ska man sedan bearbeta med litteratur och andra begrepp inom folkhälsovetenskapen.
Nog om plugget. I går blev Bettan och Sofie äntligen nyblivna föräldrar till lilla Elton. Så ljuvligt. Albin har fått en lillebror och en helt ny människa gör entré här i världen. Då jag umgicks ganska tätt med Bettan och hennes mage veckan innan förlossning så har jag inte gått obemärkt förbi detta fenomen som det är att vara gravid. Man kan inte annat än att börja fundera på sin egna barnlängtan, men inte minst.........förlossningsskräcken! Jag skulle gärna vilja ha en hel barnaskara hemma, men ända sedan jag var barn så har jag varit livrädd för att föda. När jag var ca 12 år så skrev jag till och med en lapp till mig själv som vuxen där det stod att jag aldrig skulle glömma hur ont det gjorde. Ja, då kanske ni förstår.. Nu när jag är vuxen så finns skräcken fortfarande kvar, men jag inser även hur mycket man försakar genom att bara vara rädd.
Anna vill gärna både ha och bära barn. Det är väl tur det annars hade det väl slutat med ett zoo här hemma istället. Sedan finns det ju så mycket nya metoder och tillvägagångsätt så vem vet, en dag kanske det kommer en liten parvel som till och med har mina drag (..på både gott och ont...).
Nu ska jag göra i ordning mig för dagens ända uppgift (som jag tjatat mig till), att hämta Smilla efter hennes första skoldag!
På återseende!

Världens bästa systerdotter som liten webbis!