Det är något underligt som händer när man ensam traskar ut på en blåsig strand. Blåsten blir till energi som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Själv förvandlas jag till en tolvårig flicka som blöter ner sina skor, hoppar i sanden och går och småpratar med sin hemliga kompis.(som förövrigt inte existerar)
Efteråt är jag matt, utpumpad och känner att en öroninflammation nog lurar bakom hörnet.
Här i frösakull kan man minsann bli barn på nytt. Ta upp en läskflaska ur backen, kicka lite med bollen som lämnats här, spela spel och bara vara. Man behöver heller inte tänka på hur man ser ut, för ingen här känner en ändå. Man är incognito.
Livet.