Hade jag haft en modeblogg så hade den varit fruktansvärt oinspirerande och förmodligen så hade sidan så småningom blivit bannlyst av alla fashionslavar ute i landet. Idag till exempel, hade jag skyltat med ett stycke g-kås tofflor, joggingbyxor, alldeles för små trosor, syrrans egentrycka döskalle tröja och ett par år för gamla joggingbyxor. Bonusen hade varit mina glasögon som jag implushandlade för en femhundring på nätet för ca fyra år sedan. Ett par sneda, gröna bågar som egentligen aldrig borde fått gått ut till försäljning.
Men nu sitter jag här isolerad i ett tomt hus på landet. De enda levande varelser som får se detta fachionabla mästerverk är två hundar, en katt samt några dammråttor. Ikväll blir det ändring på det för då ska här firas med gräddtårta och paket. Lillskruttan fyller sex idag och har redan fått en preview på vad kvällen har att erbjuda. Men ingen sång. Nej, det önskades inte. Konstigt, det där fenomenet måste gå i släkten. När jag var liten var det det värsta jag visste. Sitta i mitten som ett fån bland massa jämnåriga som försökte sig på att sjunga 'jag må hon leva' i samma tonart. Detsamma gällde när jag blev lite större och tog studenten. "Meeeeeen, varför måste jag öppna alla paket och tacka inför alla på samma gång?" Där fick jag dock ta på mig rollen som vuxen(?) och gå igenom skiten. Men tvi. Tur man är vuxen på riktigt nu och kan göra sina egna val. Eller?