Jag vet att det är överambitiöst att ge sig ut och springa en lördagmorgon. Men ska det va så ska det va rejält. Borde kanske redan i tankarna förstått att det inte skulle gå riktigt bra. Det började med planer på att springa ner till vattnet och sedan ta sig ett dopp för att orka ta sig tillbaka antingen genom löpning eller promenad. Havet i förhållande till Järnbrott, där jag bor, är så kallat utsocknes. Det finns heller inga riktiga bra cykelvägar att ta sig dit på. Såhär i efterhand tänker jag att det inte hade varit helt fel att titta på en karta först.
Jag och min kära löpkamrat gav oss i allafall iväg söderut. Vi hann under turen dit fråga cirka fyra stycken om vägen. Samtliga tillfrågade skakade på huvudet och verkade tycka att vi var knäppa som skulle ta oss dit utan färdmedel. Vi trotsade alla tveksamma åsikter och fortsatte springa. Efter cirka en timma fylld av svett, flåsningar och uppgivenhet skymtar vi någonting som liknar hav. Väl där inser vi att det är en småbåtshamn och alltså badförbud. Som tur är fanns det vatten så vi kunde fylla på den förlänge sedan tomma vattenflaskan.
Det är väl bara och vända tänker vi. Kruxet är bara att vi inte vet vilken väg vi kom ifrån. Vi frågar en kvinna om vi är på rätt väg för att komma till Frölunda Torg. Denna bara skakar på huvudet och dirigerar iväg oss i en helt annan riktning. Under loppet av en halvtimma passerar vi fyra olika busshållplatser som alla talar om för oss att det med buss tar 10 min till Frölunda Torg. Vi har alltså sprungit i en halvtimma utan att komma någonstans. Humöret dalar i takt med att energin försvinner . Jag är ju inte direkt känd för mitt goda tålamod så ni kan ju bara tänka er vad min kära löpkramrat fick utstå.
Vi kom i allafall hem. Efter 2,5 h. Detta måste betyda att jag kan ta det lugnt i minst en vecka. Nästa gång ska jag ta med mig pengar så jag i allafall kan ta bussen hem om jag kommer till stadsdelar jag aldrig hört talas om tidigare.