I tisdags var det som sagt dags för höstens premiär av Korpen. Det blev allt annat än en bra början. För det första så hade vi inga avbytare, vilket kanske inte var vältajmat när vi stod emot serieledarna Hälsovetarna. För det andra så fick vi en spelare skadad efter cirka tre minuter. Tur att jag hade min sommarträning i bagaget annars hade jag förmodligen hittats död på grund av syrebrist efter tio minuter.
Efter dessa fyrtio minuter av blod, svett och tårar så var jag aningen förlamad i två dagar. Jag kunde knappt gå från stående till sittande och än mindre skratta för då värkte det i hela magen. Nog för att jag har sprungit i sommar, men några spurter har det ju inte blivit direkt.
Annars så är jag jävligt glad för träningen har verkligen släppt nu. Jag är inte längre grinig och förbannad när jag är ute med springskorna. Jag slutar inte heller mitt i rundan utan fullföljer hela passet. I går sprang jag till och med med ett leende på läpparna trots regn, motvind och bilar som skvätte vattenpölar i ansiktet på mig. Två månader tog det att komma hit, men det var det fan värt! Nu ska jag dessutom få en egengjord träningsbok av min så inspirerande lilla dreadlocks-PT. Hoppas på många guldstjärnor!
Under mina förlamade dagar hann jag med att sysselsätta mig med passiva nöjen. Jag och Smilla hade en helkväll med singstar, hårfärgning och läsning. Jag har dessutom tagit mig en titt på Martin och Gunvald i biosalongen. I stormens öga var dessvärre ingen höjdare jämfört med de andra Beckfilmerna. Snälla Oberg kom tillbaks in i min tv-ruta!
Jag har fått besked från Mittuniversitetet att jag är tredje reserv. Tror kursen börjar på måndag så vi får väl se om det är några avhopp, annars är det väl bara att söka på nytt till våren. Känner mig i starkt behov av hjärnstimulans.
Nu ska här göras musli och hembakat bröd innan arbetet kallar igen.